Min ständige följeslagare

När skrivandet flyter på kan jag för en kort stund få en lyckokänsla i kroppen. Jag har skrivandet i blodet och det är ju detta som jag ska syssla med på heltid. Tänk så många böcker jag kommer att skriva om jag enbart behöver ägna mig åt detta. Och visst är den känslan härlig, men tyvärr stannar den inte kvar så länge. Snart är tvivlet, min ständige följeslagare, tillbaka. Inte kan väl jag. Vem skulle vilja läsa något jag har skrivit? Fy, vad dålig jag är. Det enda positiva med detta tvivel är väl att jag har förstått att de flesta (alla?) författare känner så här. Med tanke på det så borde jag verkligen vara en riktig författare 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *