Testa testläsare

Igår skickade jag in en novell till en tävling och för första gången har jag låtit någon annan läsa den först. Mina kära syster fick nämligen tillslut läsa mitt antagna bokmanus (efter att jag skrivit på författarkontraktet) och jag fick väldigt bra feedback. Så varför inte testa att låta henne läsa novellen INNAN jag mailade in den? Helt crazy, jag vet. Men jag vågade och jag tror hennes synpunkter gjorde att novellen blev mycket bättre. Och i ett sms har jag svart på vitt att hon ”tycker att novellen är jättebra”. Så nu återstår det bara att vänta och se om detta kan ge utdelning. Oavsett är jag stolt över att jag vågade, tacksam för hjälpen och galet nöjd med omdömet.

Skrivtid

Att få ihop skrivtiden med familj, hem, jobb, hundar och allt däremellan är inte så lätt. Drömmen är såklart att kunna skriva på heltid, men även att ha en eller två skrivdagar i veckan skulle vara helt fantastiskt. Som det är nu brukar jag försöka skriva de kvällar som mannen lägger vårt yngsta barn. Fredags- och lördagskvällar brukar jag dock ge mig själv ledigt.

En riktigt bra kväll kan jag ibland få ihop en hel timmes skrivtid, men oftast blir det mindre. Samtidigt som jag sitter där i soffan med en kudde i knät och datorn placerad ovanpå, ska jag även se till att sönerna hoppar i säng. Och de är inte alltid helt samarbetsvilliga. Men även om det inte blir någon ostörd tid framför mitt pågående skrivprojekt, brukar det ändå kunna bli något skrivet. På en vecka skulle jag faktiskt kunna komma upp i hela tre timmars skrivtid enbart på kvällarna och det är ju faktiskt inte så illa.

Utöver kvällspassen sätter jag ibland klockan okristligt tidigt för att kunna skriva på morgonen och ibland passar jag på att skriva när barnen spelar och/eller ser på TV. Och vissa dagar leker dottern fint själv och jag kan dra fram datorn för att kanske få ner några meningar. Det har eventuellt hänt att det målats med läppstift lite här och var under tiden – men det kan det väl var värt?

På helgerna är det oftast ganska fullt upp, men om jag får chansen slänger jag mig gärna över mitt manus en stund. Om det så bara blir några minuters skrivtid, så är det bättre än ingenting.

Inför jul står nog skrivtid högst upp på min önskelista. Och sömn! Mer skrivtid och mer sömn skulle verkligen sitta fint. Och lästid. Min att-läsa-hög bara växer och växer. Jag älskar verkligen att läsa, men läser inte så mycket som jag skulle vilja.

Författaravtal!

Jag kan inte riktigt förstå det själv, men jag har alltså skrivit på ett författaravtal med Nicole Publishing! Nästa år kommer min debutbok ”Emmas nya liv” att ges ut. Det känns helt galet, fantastiskt och underbart! Mitt lilla manus som jag skrev ska bli en bok. EN BOK! Jag måste nypa mig i armen för detta är så overkligt!

Manusskrivande

Efter att ha provat på att skriva lite noveller till olika tävlingar, var det idag äntligen dags att fortsätta med mitt manus. För att försöka komma in i det igen har jag börjat med att läsa igenom det från början. Jag passar samtidigt på att redigera det lite och rätta tokigheter. Det är väldigt lätt att det blir knasiga meningar när man ändrar fram och tillbaka.

Idag är en sån dag när jag tycker att det jag skrivit är riktigt bra. Andra dagar tycker jag verkligen inte så, utan undrar mest vad det är jag pysslar med. Det känns iallafall riktigt roligt att fortsätta skriva om min huvudperson Emma och det ska bli spännande att se hur det går för henne. Det är knasigt hur man kan ha en bestämd idé om vad som ska hända och sen gör inte karaktärerna alls som man tänkt sig.

Påkommen

Det här med att jag skriver har jag hållit hemligt för i stort sett alla. Min man och mina barn vet dock, av förklarliga skäl, om det. Det hade varit lite svårt att sitta och skriva hemma annars. På Instagram heter jag Krannina (edit: heter numera anna_alemo) – som är en sammanslagning av mina två förnamn Anna och Kristina – och de flesta följare där vet väl egentligen inte vem  jag är. Men för inte så längesen skaffade min lillasyster ett konto där och började följa mig. Jag som precis hade satt igång med att lägga ut lite skrivrelaterade saker där, och stalkade (samt taggade) en massa författare och förlag,  hoppades att hon inte skulle märka det. Eller åtminstone inte märka alla taggar som ”aspirerandeförfattare” och ”författare”. Till saken hör nämligen att min syster är författare, skribent och svensklärare. Hon driver en känd blogg (även om hon inte bloggar lika mycket längre) och har gett ut en bok. 2010 vann hon årets Bloggmama. Min syster är således en fantastisk duktig, kunnig och inte minst rolig tjej! Inte kan jag väl nu komma här nu och tro att jag ska bli författare?

Men idag, i samband med en sms-konversation oss emellan, kom det plötsligt en fråga: Skriver du en bok?

Min plan var att jag skulle berätta för min syster när/om jag får ett kontrakt, men när hon ställde frågan kunde jag ju inte ljuga. Så jag berättade att jag skrivit ett manus som jag skickat ut till olika förlag. Att några kommit med positiv feedback och att det kanske, kanske, var ett förlag som var intresserade. Syrran tyckte att det var jätteroligt och ville genast läsa mitt manus. Eeeeh? Vaaa? Läsa mitt manus? Som ingen annan fått läsa? Eller ja, förlagen som jag har skickat in det till har ju fått göra det. Men ingen som jag känner har ens fått läsa en endaste mening. Inga testläsare här inte!

Vi får väl se om jag vågar skicka mitt manus…

 

PS. Om någon läser och blir nyfiken på vem min syster är så finns hon här: Ketchupmamman

Hur svårt kan det vara?

Hur svårt kan det vara att lägga till sidnumrering innan man skickar in en novell? Inte alls svårt. Så varför skickade jag då precis in en novell utan – IGEN? Det känns oprofessionellt och amatörmässigt. Jag skyller på att både barn och hundar distraherade mig. Och att jag inte är professionell. Och att jag är en amatör.

Förresten, hade jag inte skapat en Word-mall där detta fanns med? Annars är det nog dags att göra det nu…