Status för manus 3

I helgen konstaterade jag något förvirrat att mitt tredje manus plötsligt var klart. Vad hände? Det kändes som om jag precis hade börjat skriva. Och jo, det var faktiskt inte så länge sen jag började. Trots sjukdomar och annat, så har jag på något sätt fått ihop ett litet manus på under två månader. Förvisso ett råmans med en massa jobb framför sig, men ändå!

Från början tänkte jag mig ett romantiskt feelgoodmanus med lite inslag av humor – och det blev det också. Men jag undrar om det inte även är en romance. Jag håller som bäst på att gå igenom det igen och sen är frågan vad jag ska göra. Skicka in det till förlag? Låta det vila och sen ge mig på det igen? Prova att anlita en lektör? Lite osäker. Men hur som helst så är jag faktiskt, just nu, alldeles pirrig och glad för mitt lilla manus.

Hur lång tid tar det att skriva en bok?

På en månad har jag nu fått ihop runt 36 000 ord till mitt tredje manus och för mig är det väldigt mycket. Men jag kan inte låta bli att leka med tanken att det borde ha varit åtminstone dubbel så mycket om jag hade kunnat ägna mig åt detta på heltid. Då skulle jag alltså kunna sitta här med ett råmanus efter en månad.

Förra året hörde jag för första gången talas om NaNoWriMo (National Novel Writing Month) och efter lite googlande fick jag fram att det var en tävling där man skulle skriva 50 000 ord under november månad. I slutändan, om man klarade målet, skulle man ha skrivit ett första utkast till en roman. Jag vet inte alls hur många som klarar en sån utmaning. Själv är jag inte ens i närheten av det, trots att jag har skrivit mer än jag brukar.

Och för att svara på frågan: Jag har ingen aning om hur lång tid det tar att skriva en bok. Det måste variera väldigt mycket. Vissa behöver lägga ner otroligt mycket tid på research, vilket jag personligen har valt bort då jag skriver om saker jag redan känner till. Eller åtminstone om sådan som jag lätt kan googla fram.

Status

Varenda ledig tid försöker jag skriva och jag prioriterar bort det mesta som går att prioritera bort. Jag känner mig lite osocial och vill helst bara vara hemma. Varje sak som innebär mindre skrivtid gör mig missnöjd och muttrig. Jag försöker säga åt mig själv att ta det lugnt och att det faktiskt är okej att göra något annat ibland.

Mitt nya manus, mitt tredje, som jag påbörjade för snart tre veckor sedan är nu upp i 90 sidor, så det går framåt. I böckerna om Emma har jag skrivit i första person , vilket har känts lättast och roligast. Nu skriver jag i tredje person och byter mellan mina två huvudkaraktärer. Det är intressant att se berättelsen från två olika perspektiv, men personligen har jag nog ändå lättare för att skriva i jag-perspektiv eller från endast en persons perspektiv. När jag har skrivit noveller ha jag gjort på lite olika sätt och det har varit väldigt lärorikt.

Även detta manus är en romantisk och humoristisk feelgood, kanske lite åt romance-hållet.

Min ständige följeslagare

När skrivandet flyter på kan jag för en kort stund få en lyckokänsla i kroppen. Jag har skrivandet i blodet och det är ju detta som jag ska syssla med på heltid. Tänk så många böcker jag kommer att skriva om jag enbart behöver ägna mig åt detta. Och visst är den känslan härlig, men tyvärr stannar den inte kvar så länge. Snart är tvivlet, min ständige följeslagare, tillbaka. Inte kan väl jag. Vem skulle vilja läsa något jag har skrivit? Fy, vad dålig jag är. Det enda positiva med detta tvivel är väl att jag har förstått att de flesta (alla?) författare känner så här. Med tanke på det så borde jag verkligen vara en riktig författare 😉

Beroende

I början var det inte så att jag kände ett sug varje dag, utan det blev några gånger i veckan. Lite smått ökade det och nu måste jag ha min dagliga dos. Går det för lång tid mellan gångerna, så kan jag rent av bli lite gnällig. Men vad ska jag göra? Jag kan inte sluta. Jag VILL inte sluta. Någon last ska man väl ha? Och inte kan det väl vara så skadligt? Visst kan kroppen protestera ibland, men då kan man alltid flytta på sig, ändra ställning. Eller ta en liten bensträckare. Jag tycker faktiskt att, så länge jag mår bra av det, kan jag fortsätta. Så det kommer jag helt enkelt att göra. Och jag ska verkligen anstränga mig för att kunna höja dosen.

Ja ärligt talat vet jag inte exakt hur det gick till eller när jag blev fast, men tydligen MÅSTE  jag skriva.

Ett alldeles eget rum. Eller?

Efter en stor flyttrockad hemma blev det ett litet rum över till mig. Ett alldeles eget litet kontor som rymmer både skrivbord och bokhylla. Helt underbart! Äntligen har jag någonstans där jag kan gå undan och skriva, mina saker kan ligga framme och datorn kan laddas. En plats som jag vet alltid är ledig och där jag kan ha det precis som jag vill. Sen kommer jag säkerligen att fortsätta sitta lite varsom och skriva (sitter i detta nu i soffan och bloggar).



Men ibland får jag en känsla av att någon annan brukar uppehålla sig inte på mitt kontor. Någon som inte alls tycker att jag har ensamrätt på rummet och möblerna där inne. Någon som har en helt annan syn på vad rummet bör användas till och ser helt andra möjligheter än vad jag gör.

Debutantbloggen

Den 9 december, på Anna-dagen och allt, trillade det in ett fantastiskt roligt mail: Tillsammans med fyra andra var jag antagen att driva Debutantbloggen under 2019. Vilken ära! Allt var hemligt fram tills i lördags när vi, Debutantbloggarna 2019, avslöjades. Jag hoppas kunna leva upp till det fina förtroende jag fått och att folk kommer att gilla mina inlägg.

I våras någon gång, när jag som aspirerande författare, googlade runt efter kunskap hamnade jag på Debutantlboggen. Fem fantastiska författare delade med sig av allt som hände under deras debutår. Vilken lycka att få följa dem och fantisera om att en gång få följa i deras fotspår. Och nu så är det plötsligt jag som ska skriva på sidan. Spännande, roligt, läskigt, nervöst och helt galet!

Vilken komplimang!

Någon dag innan jul publicerade jag ett inlägg på Instagram där jag recenserade 24 goda gärningar av Jenny Fagerlund. En fantastiskt mysig och julig feelgoodbok. Min syster ville låna boken, så jag tog med den på julafton (jag är ju ändå en ganska så snäll storasyster).

Idag fick jag sms av henne:

Sms från syrran

Det är ju helt galet! Jenny skriver så bra och när jag läste boken hade jag hela tiden i bakhuvudet Så här vill jag skriva!

Och ja, jag vet att min syster dyker upp här i bloggen titt som tätt. Men jag tror inte att hon har hittat min hemsida än, så då kan jag väl fortsätta blogga om henne? 🤔😉



Manus 2

Mitt andra manus är plötsligt klart. Eller inte klart, men ett första utkast är på plats. Ett alldeles rykande färskt råmanus som behöver genomarbetas flera gånger.  Detta är är uppföljaren till min kommande debutbok Emmas nya liv som ges ut nästa år. Arbetstiteln är Emmas kändisliv och den fortsätter precis där första boken slutar. Så vad jag ska göra med detta manus är lite oklart. Det lär dröja ganska många månader innan första boken finns ute.  Jag förmodar att jag ändå, efter omarbetning och eventuell testläsning, får börja skicka ut manuset till förlag. Det tar förmodligen lång tid innan jag får svar, så min första bok lär hinna komma ut innan någon eventuellt skulle visa intresse för detta manus. 

Det känns iallafall väldigt roligt att, på något sätt, ha lyckats knåpa i ihop ett helt manus till. Att sätta punkt precis innan jullovet börjar imorgon passade verkligen perfekt😊

manus2

Testa testläsare

Igår skickade jag in en novell till en tävling och för första gången har jag låtit någon annan läsa den först. Mina kära syster fick nämligen tillslut läsa mitt antagna bokmanus (efter att jag skrivit på författarkontraktet) och jag fick väldigt bra feedback. Så varför inte testa att låta henne läsa novellen INNAN jag mailade in den? Helt crazy, jag vet. Men jag vågade och jag tror hennes synpunkter gjorde att novellen blev mycket bättre. Och i ett sms har jag svart på vitt att hon ”tycker att novellen är jättebra”. Så nu återstår det bara att vänta och se om detta kan ge utdelning. Oavsett är jag stolt över att jag vågade, tacksam för hjälpen och galet nöjd med omdömet.