Ett alldeles eget rum. Eller?

Efter en stor flyttrockad hemma blev det ett litet rum över till mig. Ett alldeles eget litet kontor som rymmer både skrivbord och bokhylla. Helt underbart! Äntligen har jag någonstans där jag kan gå undan och skriva, mina saker kan ligga framme och datorn kan laddas. En plats som jag vet alltid är ledig och där jag kan ha det precis som jag vill. Sen kommer jag säkerligen att fortsätta sitta lite varsom och skriva (sitter i detta nu i soffan och bloggar).



Men ibland får jag en känsla av att någon annan brukar uppehålla sig inte på mitt kontor. Någon som inte alls tycker att jag har ensamrätt på rummet och möblerna där inne. Någon som har en helt annan syn på vad rummet bör användas till och ser helt andra möjligheter än vad jag gör.

Debutantbloggen

Den 9 december, på Anna-dagen och allt, trillade det in ett fantastiskt roligt mail: Tillsammans med fyra andra var jag antagen att driva Debutantbloggen under 2019. Vilken ära! Allt var hemligt fram tills i lördags när vi, Debutantbloggarna 2019, avslöjades. Jag hoppas kunna leva upp till det fina förtroende jag fått och att folk kommer att gilla mina inlägg.

I våras någon gång, när jag som aspirerande författare, googlade runt efter kunskap hamnade jag på Debutantlboggen. Fem fantastiska författare delade med sig av allt som hände under deras debutår. Vilken lycka att få följa dem och fantisera om att en gång få följa i deras fotspår. Och nu så är det plötsligt jag som ska skriva på sidan. Spännande, roligt, läskigt, nervöst och helt galet!

Vilken komplimang!

Någon dag innan jul publicerade jag ett inlägg på Instagram där jag recenserade 24 goda gärningar av Jenny Fagerlund. En fantastiskt mysig och julig feelgoodbok. Min syster ville låna boken, så jag tog med den på julafton (jag är ju ändå en ganska så snäll storasyster).

Idag fick jag sms av henne:

Sms från syrran

Det är ju helt galet! Jenny skriver så bra och när jag läste boken hade jag hela tiden i bakhuvudet Så här vill jag skriva!

Och ja, jag vet att min syster dyker upp här i bloggen titt som tätt. Men jag tror inte att hon har hittat min hemsida än, så då kan jag väl fortsätta blogga om henne? 🤔😉



Manus 2

Mitt andra manus är plötsligt klart. Eller inte klart, men ett första utkast är på plats. Ett alldeles rykande färskt råmanus som behöver genomarbetas flera gånger.  Detta är är uppföljaren till min kommande debutbok Emmas nya liv som ges ut nästa år. Arbetstiteln är Emmas kändisliv och den fortsätter precis där första boken slutar. Så vad jag ska göra med detta manus är lite oklart. Det lär dröja ganska många månader innan första boken finns ute.  Jag förmodar att jag ändå, efter omarbetning och eventuell testläsning, får börja skicka ut manuset till förlag. Det tar förmodligen lång tid innan jag får svar, så min första bok lär hinna komma ut innan någon eventuellt skulle visa intresse för detta manus. 

Det känns iallafall väldigt roligt att, på något sätt, ha lyckats knåpa i ihop ett helt manus till. Att sätta punkt precis innan jullovet börjar imorgon passade verkligen perfekt😊

manus2

Testa testläsare

Igår skickade jag in en novell till en tävling och för första gången har jag låtit någon annan läsa den först. Mina kära syster fick nämligen tillslut läsa mitt antagna bokmanus (efter att jag skrivit på författarkontraktet) och jag fick väldigt bra feedback. Så varför inte testa att låta henne läsa novellen INNAN jag mailade in den? Helt crazy, jag vet. Men jag vågade och jag tror hennes synpunkter gjorde att novellen blev mycket bättre. Och i ett sms har jag svart på vitt att hon ”tycker att novellen är jättebra”. Så nu återstår det bara att vänta och se om detta kan ge utdelning. Oavsett är jag stolt över att jag vågade, tacksam för hjälpen och galet nöjd med omdömet.

Skrivtid

Att få ihop skrivtiden med familj, hem, jobb, hundar och allt däremellan är inte så lätt. Drömmen är såklart att kunna skriva på heltid, men även att ha en eller två skrivdagar i veckan skulle vara helt fantastiskt. Som det är nu brukar jag försöka skriva de kvällar som mannen lägger vårt yngsta barn. Fredags- och lördagskvällar brukar jag dock ge mig själv ledigt.

En riktigt bra kväll kan jag ibland få ihop en hel timmes skrivtid, men oftast blir det mindre. Samtidigt som jag sitter där i soffan med en kudde i knät och datorn placerad ovanpå, ska jag även se till att sönerna hoppar i säng. Och de är inte alltid helt samarbetsvilliga. Men även om det inte blir någon ostörd tid framför mitt pågående skrivprojekt, brukar det ändå kunna bli något skrivet. På en vecka skulle jag faktiskt kunna komma upp i hela tre timmars skrivtid enbart på kvällarna och det är ju faktiskt inte så illa.

Utöver kvällspassen sätter jag ibland klockan okristligt tidigt för att kunna skriva på morgonen och ibland passar jag på att skriva när barnen spelar och/eller ser på TV. Och vissa dagar leker dottern fint själv och jag kan dra fram datorn för att kanske få ner några meningar. Det har eventuellt hänt att det målats med läppstift lite här och var under tiden – men det kan det väl var värt?

På helgerna är det oftast ganska fullt upp, men om jag får chansen slänger jag mig gärna över mitt manus en stund. Om det så bara blir några minuters skrivtid, så är det bättre än ingenting.

Inför jul står nog skrivtid högst upp på min önskelista. Och sömn! Mer skrivtid och mer sömn skulle verkligen sitta fint. Och lästid. Min att-läsa-hög bara växer och växer. Jag älskar verkligen att läsa, men läser inte så mycket som jag skulle vilja.

Författaravtal!

Jag kan inte riktigt förstå det själv, men jag har alltså skrivit på ett författaravtal med Nicole Publishing! Nästa år kommer min debutbok ”Emmas nya liv” att ges ut. Det känns helt galet, fantastiskt och underbart! Mitt lilla manus som jag skrev ska bli en bok. EN BOK! Jag måste nypa mig i armen för detta är så overkligt!

Manusskrivande

Efter att ha provat på att skriva lite noveller till olika tävlingar, var det idag äntligen dags att fortsätta med mitt manus. För att försöka komma in i det igen har jag börjat med att läsa igenom det från början. Jag passar samtidigt på att redigera det lite och rätta tokigheter. Det är väldigt lätt att det blir knasiga meningar när man ändrar fram och tillbaka.

Idag är en sån dag när jag tycker att det jag skrivit är riktigt bra. Andra dagar tycker jag verkligen inte så, utan undrar mest vad det är jag pysslar med. Det känns iallafall riktigt roligt att fortsätta skriva om min huvudperson Emma och det ska bli spännande att se hur det går för henne. Det är knasigt hur man kan ha en bestämd idé om vad som ska hända och sen gör inte karaktärerna alls som man tänkt sig.

Påkommen

Det här med att jag skriver har jag hållit hemligt för i stort sett alla. Min man och mina barn vet dock, av förklarliga skäl, om det. Det hade varit lite svårt att sitta och skriva hemma annars. På Instagram heter jag Krannina (edit: heter numera anna_alemo) – som är en sammanslagning av mina två förnamn Anna och Kristina – och de flesta följare där vet väl egentligen inte vem  jag är. Men för inte så längesen skaffade min lillasyster ett konto där och började följa mig. Jag som precis hade satt igång med att lägga ut lite skrivrelaterade saker där, och stalkade (samt taggade) en massa författare och förlag,  hoppades att hon inte skulle märka det. Eller åtminstone inte märka alla taggar som ”aspirerandeförfattare” och ”författare”. Till saken hör nämligen att min syster är författare, skribent och svensklärare. Hon driver en känd blogg (även om hon inte bloggar lika mycket längre) och har gett ut en bok. 2010 vann hon årets Bloggmama. Min syster är således en fantastisk duktig, kunnig och inte minst rolig tjej! Inte kan jag väl nu komma här nu och tro att jag ska bli författare?

Men idag, i samband med en sms-konversation oss emellan, kom det plötsligt en fråga: Skriver du en bok?

Min plan var att jag skulle berätta för min syster när/om jag får ett kontrakt, men när hon ställde frågan kunde jag ju inte ljuga. Så jag berättade att jag skrivit ett manus som jag skickat ut till olika förlag. Att några kommit med positiv feedback och att det kanske, kanske, var ett förlag som var intresserade. Syrran tyckte att det var jätteroligt och ville genast läsa mitt manus. Eeeeh? Vaaa? Läsa mitt manus? Som ingen annan fått läsa? Eller ja, förlagen som jag har skickat in det till har ju fått göra det. Men ingen som jag känner har ens fått läsa en endaste mening. Inga testläsare här inte!

Vi får väl se om jag vågar skicka mitt manus…

 

PS. Om någon läser och blir nyfiken på vem min syster är så finns hon här: Ketchupmamman

Hur svårt kan det vara?

Hur svårt kan det vara att lägga till sidnumrering innan man skickar in en novell? Inte alls svårt. Så varför skickade jag då precis in en novell utan – IGEN? Det känns oprofessionellt och amatörmässigt. Jag skyller på att både barn och hundar distraherade mig. Och att jag inte är professionell. Och att jag är en amatör.

Förresten, hade jag inte skapat en Word-mall där detta fanns med? Annars är det nog dags att göra det nu…