Status för manus 3

I helgen konstaterade jag något förvirrat att mitt tredje manus plötsligt var klart. Vad hände? Det kändes som om jag precis hade börjat skriva. Och jo, det var faktiskt inte så länge sen jag började. Trots sjukdomar och annat, så har jag på något sätt fått ihop ett litet manus på under två månader. Förvisso ett råmans med en massa jobb framför sig, men ändå!

Från början tänkte jag mig ett romantiskt feelgoodmanus med lite inslag av humor – och det blev det också. Men jag undrar om det inte även är en romance. Jag håller som bäst på att gå igenom det igen och sen är frågan vad jag ska göra. Skicka in det till förlag? Låta det vila och sen ge mig på det igen? Prova att anlita en lektör? Lite osäker. Men hur som helst så är jag faktiskt, just nu, alldeles pirrig och glad för mitt lilla manus.

Hur lång tid tar det att skriva en bok?

På en månad har jag nu fått ihop runt 36 000 ord till mitt tredje manus och för mig är det väldigt mycket. Men jag kan inte låta bli att leka med tanken att det borde ha varit åtminstone dubbel så mycket om jag hade kunnat ägna mig åt detta på heltid. Då skulle jag alltså kunna sitta här med ett råmanus efter en månad.

Förra året hörde jag för första gången talas om NaNoWriMo (National Novel Writing Month) och efter lite googlande fick jag fram att det var en tävling där man skulle skriva 50 000 ord under november månad. I slutändan, om man klarade målet, skulle man ha skrivit ett första utkast till en roman. Jag vet inte alls hur många som klarar en sån utmaning. Själv är jag inte ens i närheten av det, trots att jag har skrivit mer än jag brukar.

Och för att svara på frågan: Jag har ingen aning om hur lång tid det tar att skriva en bok. Det måste variera väldigt mycket. Vissa behöver lägga ner otroligt mycket tid på research, vilket jag personligen har valt bort då jag skriver om saker jag redan känner till. Eller åtminstone om sådan som jag lätt kan googla fram.

Status

Varenda ledig tid försöker jag skriva och jag prioriterar bort det mesta som går att prioritera bort. Jag känner mig lite osocial och vill helst bara vara hemma. Varje sak som innebär mindre skrivtid gör mig missnöjd och muttrig. Jag försöker säga åt mig själv att ta det lugnt och att det faktiskt är okej att göra något annat ibland.

Mitt nya manus, mitt tredje, som jag påbörjade för snart tre veckor sedan är nu upp i 90 sidor, så det går framåt. I böckerna om Emma har jag skrivit i första person , vilket har känts lättast och roligast. Nu skriver jag i tredje person och byter mellan mina två huvudkaraktärer. Det är intressant att se berättelsen från två olika perspektiv, men personligen har jag nog ändå lättare för att skriva i jag-perspektiv eller från endast en persons perspektiv. När jag har skrivit noveller ha jag gjort på lite olika sätt och det har varit väldigt lärorikt.

Även detta manus är en romantisk och humoristisk feelgood, kanske lite åt romance-hållet.

Manus 2

Mitt andra manus är plötsligt klart. Eller inte klart, men ett första utkast är på plats. Ett alldeles rykande färskt råmanus som behöver genomarbetas flera gånger.  Detta är är uppföljaren till min kommande debutbok Emmas nya liv som ges ut nästa år. Arbetstiteln är Emmas kändisliv och den fortsätter precis där första boken slutar. Så vad jag ska göra med detta manus är lite oklart. Det lär dröja ganska många månader innan första boken finns ute.  Jag förmodar att jag ändå, efter omarbetning och eventuell testläsning, får börja skicka ut manuset till förlag. Det tar förmodligen lång tid innan jag får svar, så min första bok lär hinna komma ut innan någon eventuellt skulle visa intresse för detta manus. 

Det känns iallafall väldigt roligt att, på något sätt, ha lyckats knåpa i ihop ett helt manus till. Att sätta punkt precis innan jullovet börjar imorgon passade verkligen perfekt😊

manus2

Testa testläsare

Igår skickade jag in en novell till en tävling och för första gången har jag låtit någon annan läsa den först. Mina kära syster fick nämligen tillslut läsa mitt antagna bokmanus (efter att jag skrivit på författarkontraktet) och jag fick väldigt bra feedback. Så varför inte testa att låta henne läsa novellen INNAN jag mailade in den? Helt crazy, jag vet. Men jag vågade och jag tror hennes synpunkter gjorde att novellen blev mycket bättre. Och i ett sms har jag svart på vitt att hon ”tycker att novellen är jättebra”. Så nu återstår det bara att vänta och se om detta kan ge utdelning. Oavsett är jag stolt över att jag vågade, tacksam för hjälpen och galet nöjd med omdömet.

Att ha kommit ut

Igår gick jag ut på min Instagram och berättade om mitt författaravtal. Därefter publicerade jag samma inlägg i två författargrupper på Facebook. Överväldigad av alla likes och kommentarer bestämde jag mig för att även våga lägga ut nyheten på min privata Facebook. Jag skapade en författarsida och bifogade sen den länken i mitt inlägg. Så nervöst och verkligen inte alls jag! Men jag har insett att jag måste gå utanför min bekvämlighetszon för att kunna lyckas. Och många grattis och förvånad tillrop blev det!

Författaravtal!

Jag kan inte riktigt förstå det själv, men jag har alltså skrivit på ett författaravtal med Nicole Publishing! Nästa år kommer min debutbok ”Emmas nya liv” att ges ut. Det känns helt galet, fantastiskt och underbart! Mitt lilla manus som jag skrev ska bli en bok. EN BOK! Jag måste nypa mig i armen för detta är så overkligt!

Manusskrivande

Efter att ha provat på att skriva lite noveller till olika tävlingar, var det idag äntligen dags att fortsätta med mitt manus. För att försöka komma in i det igen har jag börjat med att läsa igenom det från början. Jag passar samtidigt på att redigera det lite och rätta tokigheter. Det är väldigt lätt att det blir knasiga meningar när man ändrar fram och tillbaka.

Idag är en sån dag när jag tycker att det jag skrivit är riktigt bra. Andra dagar tycker jag verkligen inte så, utan undrar mest vad det är jag pysslar med. Det känns iallafall riktigt roligt att fortsätta skriva om min huvudperson Emma och det ska bli spännande att se hur det går för henne. Det är knasigt hur man kan ha en bestämd idé om vad som ska hända och sen gör inte karaktärerna alls som man tänkt sig.

Påkommen

Det här med att jag skriver har jag hållit hemligt för i stort sett alla. Min man och mina barn vet dock, av förklarliga skäl, om det. Det hade varit lite svårt att sitta och skriva hemma annars. På Instagram heter jag Krannina (edit: heter numera anna_alemo) – som är en sammanslagning av mina två förnamn Anna och Kristina – och de flesta följare där vet väl egentligen inte vem  jag är. Men för inte så längesen skaffade min lillasyster ett konto där och började följa mig. Jag som precis hade satt igång med att lägga ut lite skrivrelaterade saker där, och stalkade (samt taggade) en massa författare och förlag,  hoppades att hon inte skulle märka det. Eller åtminstone inte märka alla taggar som ”aspirerandeförfattare” och ”författare”. Till saken hör nämligen att min syster är författare, skribent och svensklärare. Hon driver en känd blogg (även om hon inte bloggar lika mycket längre) och har gett ut en bok. 2010 vann hon årets Bloggmama. Min syster är således en fantastisk duktig, kunnig och inte minst rolig tjej! Inte kan jag väl nu komma här nu och tro att jag ska bli författare?

Men idag, i samband med en sms-konversation oss emellan, kom det plötsligt en fråga: Skriver du en bok?

Min plan var att jag skulle berätta för min syster när/om jag får ett kontrakt, men när hon ställde frågan kunde jag ju inte ljuga. Så jag berättade att jag skrivit ett manus som jag skickat ut till olika förlag. Att några kommit med positiv feedback och att det kanske, kanske, var ett förlag som var intresserade. Syrran tyckte att det var jätteroligt och ville genast läsa mitt manus. Eeeeh? Vaaa? Läsa mitt manus? Som ingen annan fått läsa? Eller ja, förlagen som jag har skickat in det till har ju fått göra det. Men ingen som jag känner har ens fått läsa en endaste mening. Inga testläsare här inte!

Vi får väl se om jag vågar skicka mitt manus…

 

PS. Om någon läser och blir nyfiken på vem min syster är så finns hon här: Ketchupmamman