En sommar fylld av redigering

Lite dålig uppdatering här på bloggen, men varje onsdag kommer det ett inlägg på Debutantbloggen.

Sommaren har gått i redigeringens tecken. Dels har ”Emmas nya liv” färdigställts och dels har jag fortsatt att jobba med ”manus 3”. Planen är att bli klar med det nu i augusti och därefter skicka in det igen. Om jag vågar …

Omslaget till ”Emmas nya liv” är spikat och i september blir det boksläpp.

Emmas nya liv

Noveller

Nu finns mina noveller Alla hjärtans väntan och Alla hjärtans längtan ute både som e-bok och ljudbok. Helt galet. Roligt. Och jätteläskigt! Ibland går jag in och kollar om det är någon som har gett något betyg på någon av ljudbokstjänsterna. Bara för att se om det är så att någon kanske rent av läser eller lyssnar. Och det verkar faktiskt så 😊

Överväldigad

I onsdags postade jag ett inlägg på Debutantbloggen och jag är alldeles överväldigad av den respons jag fick. Uppenbarligen är jag inte den enda författaren som är introvert och flera verkade ha haft liknande erfarenheter under sin skolgång.

Jag försöker tänka igenom och bearbeta mina inlägg innan jag postar dem och just onsdagens hade jag lagt ner mycket tid på. Dels kändes det lite mer privat än vanligt och dels ville jag att man verkligen skulle förstå vad jag menade. Det är fantastiskt roligt att inlägget ledde till både igenkänning och diskussion.

Hoppsan…

Anna Alemo

Förra vecka skickade jag in mitt tredje manus till både förlag och agenter. När det väl var gjort slog ångesten till. Vad hade jag gjort? Denna gången hade jag tänkt att jag åtminstone skulle låta någon annan läsa det först. Att jag skulle bearbeta mitt manus ordentligt för att verkligen göra det så bra som möjligt. Men testläsare växer inte på träd och det kostar en del att anlita en lektör. Även om jag tror att den kostnaden skulle vara värt det i slutändan. Och tänk så mycket jag skulle lära mig!

Men nej, nu blev det inte så denna gången. Det är visserligen inte för sent. Jag kan när som helst anlita en lektör. Även fast jag drömmer om att ett förlag ska plocka upp manuset och att vi ska jobba vidare med det tillsammans.

Status för manus 3

I helgen konstaterade jag något förvirrat att mitt tredje manus plötsligt var klart. Vad hände? Det kändes som om jag precis hade börjat skriva. Och jo, det var faktiskt inte så länge sen jag började. Trots sjukdomar och annat, så har jag på något sätt fått ihop ett litet manus på under två månader. Förvisso ett råmans med en massa jobb framför sig, men ändå!

Från början tänkte jag mig ett romantiskt feelgoodmanus med lite inslag av humor – och det blev det också. Men jag undrar om det inte även är en romance. Jag håller som bäst på att gå igenom det igen och sen är frågan vad jag ska göra. Skicka in det till förlag? Låta det vila och sen ge mig på det igen? Prova att anlita en lektör? Lite osäker. Men hur som helst så är jag faktiskt, just nu, alldeles pirrig och glad för mitt lilla manus.

Hur lång tid tar det att skriva en bok?

På en månad har jag nu fått ihop runt 36 000 ord till mitt tredje manus och för mig är det väldigt mycket. Men jag kan inte låta bli att leka med tanken att det borde ha varit åtminstone dubbel så mycket om jag hade kunnat ägna mig åt detta på heltid. Då skulle jag alltså kunna sitta här med ett råmanus efter en månad.

Förra året hörde jag för första gången talas om NaNoWriMo (National Novel Writing Month) och efter lite googlande fick jag fram att det var en tävling där man skulle skriva 50 000 ord under november månad. I slutändan, om man klarade målet, skulle man ha skrivit ett första utkast till en roman. Jag vet inte alls hur många som klarar en sån utmaning. Själv är jag inte ens i närheten av det, trots att jag har skrivit mer än jag brukar.

Och för att svara på frågan: Jag har ingen aning om hur lång tid det tar att skriva en bok. Det måste variera väldigt mycket. Vissa behöver lägga ner otroligt mycket tid på research, vilket jag personligen har valt bort då jag skriver om saker jag redan känner till. Eller åtminstone om sådan som jag lätt kan googla fram.

Status

Varenda ledig tid försöker jag skriva och jag prioriterar bort det mesta som går att prioritera bort. Jag känner mig lite osocial och vill helst bara vara hemma. Varje sak som innebär mindre skrivtid gör mig missnöjd och muttrig. Jag försöker säga åt mig själv att ta det lugnt och att det faktiskt är okej att göra något annat ibland.

Mitt nya manus, mitt tredje, som jag påbörjade för snart tre veckor sedan är nu upp i 90 sidor, så det går framåt. I böckerna om Emma har jag skrivit i första person , vilket har känts lättast och roligast. Nu skriver jag i tredje person och byter mellan mina två huvudkaraktärer. Det är intressant att se berättelsen från två olika perspektiv, men personligen har jag nog ändå lättare för att skriva i jag-perspektiv eller från endast en persons perspektiv. När jag har skrivit noveller ha jag gjort på lite olika sätt och det har varit väldigt lärorikt.

Även detta manus är en romantisk och humoristisk feelgood, kanske lite åt romance-hållet.

Min ständige följeslagare

När skrivandet flyter på kan jag för en kort stund få en lyckokänsla i kroppen. Jag har skrivandet i blodet och det är ju detta som jag ska syssla med på heltid. Tänk så många böcker jag kommer att skriva om jag enbart behöver ägna mig åt detta. Och visst är den känslan härlig, men tyvärr stannar den inte kvar så länge. Snart är tvivlet, min ständige följeslagare, tillbaka. Inte kan väl jag. Vem skulle vilja läsa något jag har skrivit? Fy, vad dålig jag är. Det enda positiva med detta tvivel är väl att jag har förstått att de flesta (alla?) författare känner så här. Med tanke på det så borde jag verkligen vara en riktig författare 😉

Beroende

I början var det inte så att jag kände ett sug varje dag, utan det blev några gånger i veckan. Lite smått ökade det och nu måste jag ha min dagliga dos. Går det för lång tid mellan gångerna, så kan jag rent av bli lite gnällig. Men vad ska jag göra? Jag kan inte sluta. Jag VILL inte sluta. Någon last ska man väl ha? Och inte kan det väl vara så skadligt? Visst kan kroppen protestera ibland, men då kan man alltid flytta på sig, ändra ställning. Eller ta en liten bensträckare. Jag tycker faktiskt att, så länge jag mår bra av det, kan jag fortsätta. Så det kommer jag helt enkelt att göra. Och jag ska verkligen anstränga mig för att kunna höja dosen.

Ja ärligt talat vet jag inte exakt hur det gick till eller när jag blev fast, men tydligen MÅSTE  jag skriva.