Sociala medier

Jag har fått för mig att det är bra att interagera med andra författare, skribenter, förlag, redaktörer, recensenter och andra branschfolk på sociala medier. På Instagram, där jag mest hänger, taggar jag helt vilt en massa främmande människor och kommenterar på deras inlägg. Jag har sen tidigare följt många av dem (men man hittar ju fler och fler intressanta konton att följa), men då kanske mest kastat in en och annan like. Egentligen är det emot min natur att synas, höras och störas – att pocka på uppmärksamhet. Men nu tänker jag att det är bra att skapa kontakter. Fast samtidigt skapar det ångest. Vad ska folk tycka? Att jag är en störig wannabee som söker uppmärksamhet? Vilket ju förvisso delvis är sant… För visst önskar jag väl ändå innerst inne att ännu fler ska följa mig? Att jag ska få vara med och leka.

Mitt motto är ändå att köra på, att go all in. Vad har jag att förlora? Kanske att någon tröttnar på mig och blockar mig? Men då kan jag ju blocka dem tillbaka. Fast det kanske inte är lönt om de inte ens följer mig…

En författare som jag taggat ganska mycket har i alla fall nu valt att följa, ja inte mig, men min syster. Och det är ju ändå inom familjen liksom.

PS. Alla ni författare, redaktörer, lektörer, bokförlag, recensenter, vänner, släktingar, hundmänniskor (att hashtagga hundarna ger många gillarmarkeringar och följare), bekanta och obekanta som följer mig – tack snälla ni ❤️

Att ha kommit ut

Igår gick jag ut på min Instagram och berättade om mitt författaravtal. Därefter publicerade jag samma inlägg i två författargrupper på Facebook. Överväldigad av alla likes och kommentarer bestämde jag mig för att även våga lägga ut nyheten på min privata Facebook. Jag skapade en författarsida och bifogade sen den länken i mitt inlägg. Så nervöst och verkligen inte alls jag! Men jag har insett att jag måste gå utanför min bekvämlighetszon för att kunna lyckas. Och många grattis och förvånad tillrop blev det!

Författaravtal!

Jag kan inte riktigt förstå det själv, men jag har alltså skrivit på ett författaravtal med Nicole Publishing! Nästa år kommer min debutbok ”Emmas nya liv” att ges ut. Det känns helt galet, fantastiskt och underbart! Mitt lilla manus som jag skrev ska bli en bok. EN BOK! Jag måste nypa mig i armen för detta är så overkligt!

Manusskrivande

Efter att ha provat på att skriva lite noveller till olika tävlingar, var det idag äntligen dags att fortsätta med mitt manus. För att försöka komma in i det igen har jag börjat med att läsa igenom det från början. Jag passar samtidigt på att redigera det lite och rätta tokigheter. Det är väldigt lätt att det blir knasiga meningar när man ändrar fram och tillbaka.

Idag är en sån dag när jag tycker att det jag skrivit är riktigt bra. Andra dagar tycker jag verkligen inte så, utan undrar mest vad det är jag pysslar med. Det känns iallafall riktigt roligt att fortsätta skriva om min huvudperson Emma och det ska bli spännande att se hur det går för henne. Det är knasigt hur man kan ha en bestämd idé om vad som ska hända och sen gör inte karaktärerna alls som man tänkt sig.

Påkommen

Det här med att jag skriver har jag hållit hemligt för i stort sett alla. Min man och mina barn vet dock, av förklarliga skäl, om det. Det hade varit lite svårt att sitta och skriva hemma annars. På Instagram heter jag Krannina (edit: heter numera anna_alemo) – som är en sammanslagning av mina två förnamn Anna och Kristina – och de flesta följare där vet väl egentligen inte vem  jag är. Men för inte så längesen skaffade min lillasyster ett konto där och började följa mig. Jag som precis hade satt igång med att lägga ut lite skrivrelaterade saker där, och stalkade (samt taggade) en massa författare och förlag,  hoppades att hon inte skulle märka det. Eller åtminstone inte märka alla taggar som ”aspirerandeförfattare” och ”författare”. Till saken hör nämligen att min syster är författare, skribent och svensklärare. Hon driver en känd blogg (även om hon inte bloggar lika mycket längre) och har gett ut en bok. 2010 vann hon årets Bloggmama. Min syster är således en fantastisk duktig, kunnig och inte minst rolig tjej! Inte kan jag väl nu komma här nu och tro att jag ska bli författare?

Men idag, i samband med en sms-konversation oss emellan, kom det plötsligt en fråga: Skriver du en bok?

Min plan var att jag skulle berätta för min syster när/om jag får ett kontrakt, men när hon ställde frågan kunde jag ju inte ljuga. Så jag berättade att jag skrivit ett manus som jag skickat ut till olika förlag. Att några kommit med positiv feedback och att det kanske, kanske, var ett förlag som var intresserade. Syrran tyckte att det var jätteroligt och ville genast läsa mitt manus. Eeeeh? Vaaa? Läsa mitt manus? Som ingen annan fått läsa? Eller ja, förlagen som jag har skickat in det till har ju fått göra det. Men ingen som jag känner har ens fått läsa en endaste mening. Inga testläsare här inte!

Vi får väl se om jag vågar skicka mitt manus…

 

PS. Om någon läser och blir nyfiken på vem min syster är så finns hon här: Ketchupmamman

Hur svårt kan det vara?

Hur svårt kan det vara att lägga till sidnumrering innan man skickar in en novell? Inte alls svårt. Så varför skickade jag då precis in en novell utan – IGEN? Det känns oprofessionellt och amatörmässigt. Jag skyller på att både barn och hundar distraherade mig. Och att jag inte är professionell. Och att jag är en amatör.

Förresten, hade jag inte skapat en Word-mall där detta fanns med? Annars är det nog dags att göra det nu…

 

 

Smart!

Igår svarade jag ett förlag via mail och upptäckte nu att jag stavat fel på ett ord. Eller egentligen använd fel ord, då felstavningen gjorde att ordet blev ett annat än jag tänkt. Kanske de inte märker något? Eller så gör det att mitt mail sticker ut ur mängden? Ja! De blir riktigt lockade och vill givetvis jobba med mig. Vi säger så…