Testa testläsare

Igår skickade jag in en novell till en tävling och för första gången har jag låtit någon annan läsa den först. Mina kära syster fick nämligen tillslut läsa mitt antagna bokmanus (efter att jag skrivit på författarkontraktet) och jag fick väldigt bra feedback. Så varför inte testa att låta henne läsa novellen INNAN jag mailade in den? Helt crazy, jag vet. Men jag vågade och jag tror hennes synpunkter gjorde att novellen blev mycket bättre. Och i ett sms har jag svart på vitt att hon ”tycker att novellen är jättebra”. Så nu återstår det bara att vänta och se om detta kan ge utdelning. Oavsett är jag stolt över att jag vågade, tacksam för hjälpen och galet nöjd med omdömet.

Skrivtid

Att få ihop skrivtiden med familj, hem, jobb, hundar och allt däremellan är inte så lätt. Drömmen är såklart att kunna skriva på heltid, men även att ha en eller två skrivdagar i veckan skulle vara helt fantastiskt. Som det är nu brukar jag försöka skriva de kvällar som mannen lägger vårt yngsta barn. Fredags- och lördagskvällar brukar jag dock ge mig själv ledigt.

En riktigt bra kväll kan jag ibland få ihop en hel timmes skrivtid, men oftast blir det mindre. Samtidigt som jag sitter där i soffan med en kudde i knät och datorn placerad ovanpå, ska jag även se till att sönerna hoppar i säng. Och de är inte alltid helt samarbetsvilliga. Men även om det inte blir någon ostörd tid framför mitt pågående skrivprojekt, brukar det ändå kunna bli något skrivet. På en vecka skulle jag faktiskt kunna komma upp i hela tre timmars skrivtid enbart på kvällarna och det är ju faktiskt inte så illa.

Utöver kvällspassen sätter jag ibland klockan okristligt tidigt för att kunna skriva på morgonen och ibland passar jag på att skriva när barnen spelar och/eller ser på TV. Och vissa dagar leker dottern fint själv och jag kan dra fram datorn för att kanske få ner några meningar. Det har eventuellt hänt att det målats med läppstift lite här och var under tiden – men det kan det väl var värt?

På helgerna är det oftast ganska fullt upp, men om jag får chansen slänger jag mig gärna över mitt manus en stund. Om det så bara blir några minuters skrivtid, så är det bättre än ingenting.

Inför jul står nog skrivtid högst upp på min önskelista. Och sömn! Mer skrivtid och mer sömn skulle verkligen sitta fint. Och lästid. Min att-läsa-hög bara växer och växer. Jag älskar verkligen att läsa, men läser inte så mycket som jag skulle vilja.

Sociala medier

Det är väldigt roligt och inspirerande att följa etablerade författare, debutanter och aspiranter på sociala medier och bloggar. Jag suger åt mig av tips och idéer. Hur hittar de skrivtid? Hur gör de för att sälja böcker? Hur strukturerar de (om de nu gör det) sitt skrivande? Releasefest – hur går det till? Signeringar?

De som kommit en bit på vägen och kan livnära sig på skrivandet är fantastiska förebilder och mina stora idoler. Även om jag är realist och inser att det är få förunnat att komma dit, så är det ju ändå den stora drömmen. Debutanterna delar med sig av den värld som ligger framför mig och jag ser så mycket fram emot att få vara en av dem. Modiga aspirerande författar skriver om sina resor och jag håller tummarna för varenda en av dem.

Jag tänker att det är bra att interagera med andra författare, skribenter, förlag, redaktörer, recensenter och, förhoppningsvis, blivande läsare på sociala medier. På Instagram, där jag mest hänger, taggar jag helt vilt en massa främmande människor och kommenterar på deras inlägg. Jag har sen tidigare följt många av dem (men man hittar ju fler och fler intressanta konton att följa), men då kanske mest kastat in en och annan like. Egentligen är det emot min natur att synas, höras och störas – att pocka på uppmärksamhet. Men det är ändå en fantastiskt chans att få nätverka. Och tänk att kunna få berätta för sina förebilder att man gillar det de gör. Fast samtidigt skapar det ångest. Vad ska folk tycka? Att jag är en störig wannabee som söker uppmärksamhet? Vilket ju förvisso delvis är sant… För visst önskar jag väl ändå innerst inne att ännu fler ska följa mig? Att jag ska få vara med och leka. Och att det i slutändan ska generera i att många vill köpa min kommande bok (böcker?). En författare som jag taggat ganska mycket har i alla fall nu valt att följa, ja inte mig, men min syster. Och det är ju ändå inom familjen liksom.

Alla, och då menar jag verkligen alla, som jag interagerar med är så himla snälla och hjälpsamma. Jag är glad att jag får hänga med dem online.

 

PS. Tack alla ni som följer min resa ❤️

Att ha kommit ut

Igår gick jag ut på min Instagram och berättade om mitt författaravtal. Därefter publicerade jag samma inlägg i två författargrupper på Facebook. Överväldigad av alla likes och kommentarer bestämde jag mig för att även våga lägga ut nyheten på min privata Facebook. Jag skapade en författarsida och bifogade sen den länken i mitt inlägg. Så nervöst och verkligen inte alls jag! Men jag har insett att jag måste gå utanför min bekvämlighetszon för att kunna lyckas. Och många grattis och förvånad tillrop blev det!

Författaravtal!

Jag kan inte riktigt förstå det själv, men jag har alltså skrivit på ett författaravtal med Nicole Publishing! Nästa år kommer min debutbok ”Emmas nya liv” att ges ut. Det känns helt galet, fantastiskt och underbart! Mitt lilla manus som jag skrev ska bli en bok. EN BOK! Jag måste nypa mig i armen för detta är så overkligt!

Manusskrivande

Efter att ha provat på att skriva lite noveller till olika tävlingar, var det idag äntligen dags att fortsätta med mitt manus. För att försöka komma in i det igen har jag börjat med att läsa igenom det från början. Jag passar samtidigt på att redigera det lite och rätta tokigheter. Det är väldigt lätt att det blir knasiga meningar när man ändrar fram och tillbaka.

Idag är en sån dag när jag tycker att det jag skrivit är riktigt bra. Andra dagar tycker jag verkligen inte så, utan undrar mest vad det är jag pysslar med. Det känns iallafall riktigt roligt att fortsätta skriva om min huvudperson Emma och det ska bli spännande att se hur det går för henne. Det är knasigt hur man kan ha en bestämd idé om vad som ska hända och sen gör inte karaktärerna alls som man tänkt sig.

Påkommen

Det här med att jag skriver har jag hållit hemligt för i stort sett alla. Min man och mina barn vet dock, av förklarliga skäl, om det. Det hade varit lite svårt att sitta och skriva hemma annars. På Instagram heter jag Krannina (edit: heter numera anna_alemo) – som är en sammanslagning av mina två förnamn Anna och Kristina – och de flesta följare där vet väl egentligen inte vem  jag är. Men för inte så längesen skaffade min lillasyster ett konto där och började följa mig. Jag som precis hade satt igång med att lägga ut lite skrivrelaterade saker där, och stalkade (samt taggade) en massa författare och förlag,  hoppades att hon inte skulle märka det. Eller åtminstone inte märka alla taggar som ”aspirerandeförfattare” och ”författare”. Till saken hör nämligen att min syster är författare, skribent och svensklärare. Hon driver en känd blogg (även om hon inte bloggar lika mycket längre) och har gett ut en bok. 2010 vann hon årets Bloggmama. Min syster är således en fantastisk duktig, kunnig och inte minst rolig tjej! Inte kan jag väl nu komma här nu och tro att jag ska bli författare?

Men idag, i samband med en sms-konversation oss emellan, kom det plötsligt en fråga: Skriver du en bok?

Min plan var att jag skulle berätta för min syster när/om jag får ett kontrakt, men när hon ställde frågan kunde jag ju inte ljuga. Så jag berättade att jag skrivit ett manus som jag skickat ut till olika förlag. Att några kommit med positiv feedback och att det kanske, kanske, var ett förlag som var intresserade. Syrran tyckte att det var jätteroligt och ville genast läsa mitt manus. Eeeeh? Vaaa? Läsa mitt manus? Som ingen annan fått läsa? Eller ja, förlagen som jag har skickat in det till har ju fått göra det. Men ingen som jag känner har ens fått läsa en endaste mening. Inga testläsare här inte!

Vi får väl se om jag vågar skicka mitt manus…

 

PS. Om någon läser och blir nyfiken på vem min syster är så finns hon här: Ketchupmamman

Hur svårt kan det vara?

Hur svårt kan det vara att lägga till sidnumrering innan man skickar in en novell? Inte alls svårt. Så varför skickade jag då precis in en novell utan – IGEN? Det känns oprofessionellt och amatörmässigt. Jag skyller på att både barn och hundar distraherade mig. Och att jag inte är professionell. Och att jag är en amatör.

Förresten, hade jag inte skapat en Word-mall där detta fanns med? Annars är det nog dags att göra det nu…

 

 

Smart!

Igår svarade jag ett förlag via mail och upptäckte nu att jag stavat fel på ett ord. Eller egentligen använd fel ord, då felstavningen gjorde att ordet blev ett annat än jag tänkt. Kanske de inte märker något? Eller så gör det att mitt mail sticker ut ur mängden? Ja! De blir riktigt lockade och vill givetvis jobba med mig. Vi säger så…