Status

Varenda ledig tid försöker jag skriva och jag prioriterar bort det mesta som går att prioritera bort. Jag känner mig lite osocial och vill helst bara vara hemma. Varje sak som innebär mindre skrivtid gör mig missnöjd och muttrig. Jag försöker säga åt mig själv att ta det lugnt och att det faktiskt är okej att göra något annat ibland.

Mitt nya manus, mitt tredje, som jag påbörjade för snart tre veckor sedan är nu upp i 90 sidor, så det går framåt. I böckerna om Emma har jag skrivit i första person , vilket har känts lättast och roligast. Nu skriver jag i tredje person och byter mellan mina två huvudkaraktärer. Det är intressant att se berättelsen från två olika perspektiv, men personligen har jag nog ändå lättare för att skriva i jag-perspektiv eller från endast en persons perspektiv. När jag har skrivit noveller ha jag gjort på lite olika sätt och det har varit väldigt lärorikt.

Även detta manus är en romantisk och humoristisk feelgood. Lite åt romance-hållet skulle jag vilja säga, fast utan sexscener.

Min ständige följeslagare

När skrivandet flyter på kan jag för en kort stund få en lyckokänsla i kroppen. Jag har skrivandet i blodet och det är ju detta som jag ska syssla med på heltid. Tänk så många böcker jag kommer att skriva om jag enbart behöver ägna mig åt detta. Och visst är den känslan härlig, men tyvärr stannar den inte kvar så länge. Snart är tvivlet, min ständige följeslagare, tillbaka. Inte kan väl jag. Vem skulle vilja läsa något jag har skrivit? Fy, vad dålig jag är. Det enda positiva med detta tvivel är väl att jag har förstått att de flesta (alla?) författare känner så här. Med tanke på det så borde jag verkligen vara en riktig författare 😉

Beroende

I början var det inte så att jag kände ett sug varje dag, utan det blev några gånger i veckan. Lite smått ökade det och nu måste jag ha min dagliga dos. Går det för lång tid mellan gångerna, så kan jag rent av bli lite gnällig. Men vad ska jag göra? Jag kan inte sluta. Jag VILL inte sluta. Någon last ska man väl ha? Och inte kan det väl vara så skadligt? Visst kan kroppen protestera ibland, men då kan man alltid flytta på sig, ändra ställning. Eller ta en liten bensträckare. Jag tycker faktiskt att, så länge jag mår bra av det, kan jag fortsätta. Så det kommer jag helt enkelt att göra. Och jag ska verkligen anstränga mig för att kunna höja dosen.

Ja ärligt talat vet jag inte exakt hur det gick till eller när jag blev fast, men tydligen MÅSTE  jag skriva.

Ett alldeles eget rum. Eller?

Efter en stor flyttrockad hemma blev det ett litet rum över till mig. Ett alldeles eget litet kontor som rymmer både skrivbord och bokhylla. Helt underbart! Äntligen har jag någonstans där jag kan gå undan och skriva, mina saker kan ligga framme och datorn kan laddas. En plats som jag vet alltid är ledig och där jag kan ha det precis som jag vill. Sen kommer jag säkerligen att fortsätta sitta lite varsom och skriva (sitter i detta nu i soffan och bloggar).



Men ibland får jag en känsla av att någon annan brukar uppehålla sig inte på mitt kontor. Någon som inte alls tycker att jag har ensamrätt på rummet och möblerna där inne. Någon som har en helt annan syn på vad rummet bör användas till och ser helt andra möjligheter än vad jag gör.

Debutantbloggen

Den 9 december, på Anna-dagen och allt, trillade det in ett fantastiskt roligt mail: Tillsammans med fyra andra var jag antagen att driva Debutantbloggen under 2019. Vilken ära! Allt var hemligt fram tills i lördags när vi, Debutantbloggarna 2019, avslöjades. Jag hoppas kunna leva upp till det fina förtroende jag fått och att folk kommer att gilla mina inlägg.

I våras någon gång, när jag som aspirerande författare, googlade runt efter kunskap hamnade jag på Debutantlboggen. Fem fantastiska författare delade med sig av allt som hände under deras debutår. Vilken lycka att få följa dem och fantisera om att en gång få följa i deras fotspår. Och nu så är det plötsligt jag som ska skriva på sidan. Spännande, roligt, läskigt, nervöst och helt galet!

Vilken komplimang!

Någon dag innan jul publicerade jag ett inlägg på Instagram där jag recenserade 24 goda gärningar av Jenny Fagerlund. En fantastiskt mysig och julig feelgoodbok. Min syster ville låna boken, så jag tog med den på julafton (jag är ju ändå en ganska så snäll storasyster).

Idag fick jag sms av henne:

Sms från syrran

Det är ju helt galet! Jenny skriver så bra och när jag läste boken hade jag hela tiden i bakhuvudet Så här vill jag skriva!

Och ja, jag vet att min syster dyker upp här i bloggen titt som tätt. Men jag tror inte att hon har hittat min hemsida än, så då kan jag väl fortsätta blogga om henne? 🤔😉



Manus 2

Mitt andra manus är plötsligt klart. Eller inte klart, men ett första utkast är på plats. Ett alldeles rykande färskt råmanus som behöver genomarbetas flera gånger.  Detta är är uppföljaren till min kommande debutbok Emmas nya liv som ges ut nästa år. Arbetstiteln är Emmas kändisliv och den fortsätter precis där första boken slutar. Så vad jag ska göra med detta manus är lite oklart. Det lär dröja ganska många månader innan första boken finns ute.  Jag förmodar att jag ändå, efter omarbetning och eventuell testläsning, får börja skicka ut manuset till förlag. Det tar förmodligen lång tid innan jag får svar, så min första bok lär hinna komma ut innan någon eventuellt skulle visa intresse för detta manus. 

Det känns iallafall väldigt roligt att, på något sätt, ha lyckats knåpa i ihop ett helt manus till. Att sätta punkt precis innan jullovet börjar imorgon passade verkligen perfekt😊

manus2

Testa testläsare

Igår skickade jag in en novell till en tävling och för första gången har jag låtit någon annan läsa den först. Mina kära syster fick nämligen tillslut läsa mitt antagna bokmanus (efter att jag skrivit på författarkontraktet) och jag fick väldigt bra feedback. Så varför inte testa att låta henne läsa novellen INNAN jag mailade in den? Helt crazy, jag vet. Men jag vågade och jag tror hennes synpunkter gjorde att novellen blev mycket bättre. Och i ett sms har jag svart på vitt att hon ”tycker att novellen är jättebra”. Så nu återstår det bara att vänta och se om detta kan ge utdelning. Oavsett är jag stolt över att jag vågade, tacksam för hjälpen och galet nöjd med omdömet.

Skrivtid

Att få ihop skrivtiden med familj, hem, jobb, hundar och allt däremellan är inte så lätt. Drömmen är såklart att kunna skriva på heltid, men även att ha en eller två skrivdagar i veckan skulle vara helt fantastiskt. Som det är nu brukar jag försöka skriva de kvällar som mannen lägger vårt yngsta barn. Fredags- och lördagskvällar brukar jag dock ge mig själv ledigt.

En riktigt bra kväll kan jag ibland få ihop en hel timmes skrivtid, men oftast blir det mindre. Samtidigt som jag sitter där i soffan med en kudde i knät och datorn placerad ovanpå, ska jag även se till att sönerna hoppar i säng. Och de är inte alltid helt samarbetsvilliga. Men även om det inte blir någon ostörd tid framför mitt pågående skrivprojekt, brukar det ändå kunna bli något skrivet. På en vecka skulle jag faktiskt kunna komma upp i hela tre timmars skrivtid enbart på kvällarna och det är ju faktiskt inte så illa.

Utöver kvällspassen sätter jag ibland klockan okristligt tidigt för att kunna skriva på morgonen och ibland passar jag på att skriva när barnen spelar och/eller ser på TV. Och vissa dagar leker dottern fint själv och jag kan dra fram datorn för att kanske få ner några meningar. Det har eventuellt hänt att det målats med läppstift lite här och var under tiden – men det kan det väl var värt?

På helgerna är det oftast ganska fullt upp, men om jag får chansen slänger jag mig gärna över mitt manus en stund. Om det så bara blir några minuters skrivtid, så är det bättre än ingenting.

Inför jul står nog skrivtid högst upp på min önskelista. Och sömn! Mer skrivtid och mer sömn skulle verkligen sitta fint. Och lästid. Min att-läsa-hög bara växer och växer. Jag älskar verkligen att läsa, men läser inte så mycket som jag skulle vilja.